I did not sleep very well last night, I felt a lot of anxiety and fear. I am afraid that person I still love will not want to live anymore. I don´t know how I could live with that, if he would make that decision....I know it is not my responsibility to take, but I still do....Why does life have to be so unfair to some people, so that they even loose their will to live? It makes me so sad...
Wednesday, November 21, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Whatever happens is not due to you. Decisions are made by people for themselves and by themselves. You are right by writing that it isn't your responsibility. I hope that the person will decide that living is a great thing because the alternative isn't.
Sometimes people lose the will to live because they just haven't found something worth living for. If you love this person please tell them that you love them. Let them feel that life and love are worth far more than death. Email me if you need a friend
Älskade Pifflan, jag önskar jag kunde hjälpa. En av mina närmaste ville inte leva och försökte avsluta allt i somras. Hon hittades och jag kände mig helt maktlös. Det enda jag kunde göra var att säga att jag älskar henne och försöka få henne att se det positiva med livet. Fortfarande är jag rädd att hon ska försöka igen och lyckas och det gör ont i hjärtat att jag inte kan påverka mer.
Jag hoppas att han får hjälp mot sin depression och att han kommer fram till att livet är värt att leva och att han har underbara dig.
KRAM i massor!
syd, yes, I am trying to understand that it is not my responsibility, but I dont...
rr johnson jr, yes, I think you are right, and thanks for the offer to listen to me, it was very kind fo you.
Maria, jo det är hemskt, och jag hoppas med allt hopp jag har att han skulle kunna se det goda i livet...vill göra mera, men kan inte, måste acceptera det, men kan inte det heller...
kram!
Hej Pifflan,
jag är ledsen för din skull. Man känner sig så maktlös, arg och frustrerad. Jag vet, mamma försökte jämt ta sitt liv och jag försökte alltid vara anledningen till att hon skulle leva vidare. Det tog mig många år att inse att jag bara kunde rädda mig själv.
Din vän behöver hjälp från sjukvården, från proffs. Det du kan hjälpa honom med är att förmedla kontakten.
Tänk på dig själv och det liv du lever. Jag är glad att du verkar må bättre ihop med din pappa.
Kramar!!!
Jag förstår så väl att du känner ansvaret - samtidigt som du vet att det inte är ditt. Jag har en väninna som jag upplever samma sak med, eller har upplevt stämmer bättre - hon är stabilare och mindre dramatiskt i sina yttringar numera. Hon fullkomligt slukade mig mentalt när hon var riktigt nere - tills jag en dag började säga ifrån och inte pratade med henne varje gång hon behövde det utan varje gång jag kände att jag förmådde vara ett stöd. Där någonstans började jag också släppa på ansvaret och inse att jag i första hand har ansvar mot mig själv - utslitet, men sant. Och dessutom lätt att förstå, men betydligt mycket svårare att känna. Jag hoppas att du förmår lägga ansvaret där det hör hemma - hos din vän och inte hos dig själv. Däremot kan man naturligtvis stötta och hjälpa - i den utsträckning man orkar och vill - men det är en annan sak. Kram!
Post a Comment