One of the biggest reason that the person around the alcoholic becomes co-dependent is because the alcoholics usually have a very strong tendency to blame all of their problems on the ones around them. "You made me feel bad, now it is your fault that I am going to drink", "You are selfish, it is your fault I drink", "No, I am not the one with a problem, YOU are", "You were not there for me, that is why I drink", etc.
Denial is the sister to co-dependency. The person living with one with the sickness wants more than anything for the person to open her or his eyes so that he or she can see her/his own problems and maybe take some action into solving them. When the denial in the sick person stays strong, the other person might start doubting her or himself, maybe the alcoholic is right? Maybe it is me? Maybe it actually is my fault? Maybe if I change myself I can get him/her to stop drinking? At that point you have given yourself powers that you don´t have. You have taken a responsibility that is not yours. YOU can not change the other person, the other person needs to do it him/herself....
I am and have always been powerless...I just need to belive in it also..the ghosts seems to hunt me forever and more...
Sunday, November 4, 2007
Alcoholism and Co-dependency
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Precis. Så är det. "Denial is the killer." och det gäller inte bara alkoholisten utan även oss anhöriga. Till slut tror vi nästan på att det inte är alkoholen som är huvudorsaken till alla problem. Till slut blir vi lika beroende av alkoholisten som alkoholisten är av alkoholen. Och då har vi tyvärr blivit sjukligt medberoende. Usch!
precis...det är skrämmande hur det kan bli...
Ja även om man vet så är ärren där, dem som fortfarande gör det så svårt för en att verkligen tro på sig själv...
As they say in the rooms "Denial is not a river in Egypt". I know that I'm powerless because nothing that I ever did in the past changed the alcoholic or made things better. I needed to get better. And when I got better, then I started to appreciate each day and began to forget the past.
Skuld och skam är alkoholistens vardag (och levebröd?). Dels den egna dels den han/hon pådyvlar andra. Eller förresten... alla missbrukare oavsett missbruk lever med det. Och deras medberoende.(och man kan vara bägge!!!) Det är verkligen skitsvårt att inte tacksamt ta emot och vårda den där "skuldburken" som vore den dyrbar, vilken de hela tiden föser över till ens sida av bordet.. men till sist lär man sig att respektfullt fösa den tillbaka utan att döma vare sig själv eller den som av gammal vana och vanmakt försöker påtvinga en den. Det är först då man slutar hjälpa och avlasta man verkligen hjälper. Tungt men sant. Läs "Kvinnor som älskar för mycket" Till sist, skuldkänslor är nyttiga i små doser eftersom de handlar om värderingar, men sjuk illaluktande grönslemsskuld i en "burk".. det är INTE nyttigt. Det vet jag, för jag har vart där. Kram på dig.
Post a Comment