Humanity, a forgotten trait?
The care for depressed and mentally ill people has been heavily criticized here in Sweden. A lot of people do not get the help they need. A couple of months ago I saw a documentary about some young women who were depressed and they were talking about how they had been trying to get help, but just got the cold hand. The only way they could get help was by attempting suicide. I can’t even start to explain how terrible that documentary made me feel.
Lately I have been involved in a discussion where we are talking and partly deciding about a person’s wellbeing and future. The outcome of the discussion will depended on the determining person’s willingness to help, willingness to make an effort and willingness to not choose the easy way just because her strength after many years of fighting against byrocracy might be gone. But will she remember that it is still a living human being that needs help that she is making decision on? Or has the humanity she once had flown trough the window and been replaced by indifference? I find it so scary that this is actually what happens. A person that is in a position where she should be extremely compassionate, understanding and helpful has to be reminded of these traits in her, so that she can make the right decisions for the human being she is deciding on.
As it is now, a depressed or mentally ill person that has nobody to support her or him has no chance in the world to get the help she or he deserves. She or he has to take a fight that she shouldn’t need to take. She or he should NOT need to fight to get help.
Do people have the right to forget about their humanity?
Tuesday, September 11, 2007
Humanity
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Det du skriver är sorgligt men sant. Det värsta är att det inte bara är mentalvården som inte fungerar i Sverige utan även all annan vård. Ska man få den hjälp men behöver och faktiskt, enligt diverse lagar har rätt till, så får man inte vara sjuk.
Skrev en kommentar här innan men den försvann av nån konstig anledning. Dem får väl egentligen vara vad dem vill, godhjärtade eller assholes. Men rent humant borde det inte vara tilllåtet.
Tyvärr verkar det vara många av dem som jobbar med såna avgörande frågor, människoöden, som blivit avtrubbade och ganska cyniska. Man har ju sett en del. Men mänskligt är det inte.
ella: jo du har nog rätt, kan tänka mig att vet om det mera än många andra...Känner för dig och vill ge dig en stor kram!
Bunny j: det är väl så, att man blir avtrubbad då man jobbat för länge med något som man känner att det inte finns ett slut på...men då tycker jag man ska ta ansvaret att byta jobb om man inte längre ser människor som människor, och orkar kämpa för dem.
Ja, i såna fall ska man byta jobb.
Pifflan,
fläckarna som aldrig går bort, dom bleknar med tiden. Med åren som går och för varje gång du tvättar så krymper dom. Det är inte lätt att acceptera, det är inte alltid ens lätt att leva men livet självt lockar med sina utmaningar.
Igår såg vi den största regnbåge vi nånsin sett. Det färgade av sig på vårt hus. Nästa gång kanske den sträcker sig över ditt. Jag hoppas det.
Kram!
lilltanten: jo det är väl så...måste klara mina tankar lite angående detta och kanske skriva ett inlägg om det.
Tack för att du finns!
Kram!
Post a Comment